När jag gick i 8an och var 14 år hade jag otroliga magsmärtor under hösten och vintern. Smärtorna pågick under hela dygn vilket resulterade i att jag inte kunde gå i skolan. Det gjorde oftast ondare och ondare så fort jag gick längre sträckor. Därav kunde jag inte göra det jag älskade – att rida. Det blev en paus för mig gällande ridningen och det gjorde allting inte bättre precis. Jag fick en enorm press på mig att försöka hänga med vad som hände i skolan med läxor, genomgångar osv. Jätteunderbara vänner kom förbi mig vid skoldagens slut för att lämna hem läxor, uppgifter, och genomgångar som hade gjorts under dagen. Jag försökte verkligen att hänga med, men hade alltid i baktanken hur rektorn sa ”Det lutar mot att Jenny ska få gå om en klass pga hennes frånvaro i skolan”. Jag kämpade med skolans uppgifter hemma samtidigt som mina magsmärtor pågick. Det blev flera besök till sjukhuset här i Örebro med blodprov, tester och en hel del annat. Jag fick dessutom göra en gastroskopi när dom tog ner en kamera genom halsen och ner till magen för att kunna se om det fanns något problem. Resultatet från alla tester, blodprov och dessutom gastroskopin var att allting såg bra ut. Men HUR kunde jag då ha så ont som jag hade i magen? Jadu, det svaret kom ingen fram till någon gång under den tiden. Rädslan som jag hade över att dom inte hittade någonting fel på alla hundra prov och tester som dom gjorde förvirrade mig helt.

Tiden gick och jag kämpade för fullt med skolan. Mina julbetyg var inte fina alls, jag hade fyra IG och resten G. Jag förstod inte vad jag skulle göra för att förbättra mina betyg eftersom jag inte kunde gå till skolan. Jag blev rädd, rädd över att få dåliga betyg, behöva gå om en klass, inte få göra det jag älskar – hästar och ridsporten. Jag kämpade mig ner då och då till stallet för att bara få vara i den underbara miljön och att få klappa och gosa med hästarna. Tårarna började rinna varenda gång jag kom till stallet, saknaden var enorm!

MEN under höstlovet kom min vändning! Vi i familjen åkte till Sälen tillsammans med en annan familj för att åka slalom och få njuta av vintern. Jag visste redan då att jag bara skulle få vara hemma under veckan pga mina magsmärtor som förvärrades om jag rörde på mig och gick långa sträckor. Jag testade att åka slalom med ungdomarna en dag. Men det tog inte lång tid innan det slutade i tårar och värre smärtor, jag fick åka hem igen till stugan. Min envishet visade sig ännu en gång under den veckan och jag och min barndomsvän i den andra familjen testade en dag att åka snowboard. Jag försökte att ha kul och skrattade en hel del under dom timmarna. Plötsligt kände jag inte av någon magsmärta, den var som bortblåst. Jag berättade för min mamma när hon kom och hon blev lika förvånad som jag. Min magsmärta var borta.

Varken jag, mina föräldrar eller doktorerna på sjukhuset vet vad det var som orsakade min magsmärta. Magsmärtan som pågick under hela dygn. Den magsmärta som hindrade mig till att gå i skolan, rida och leva mitt liv. Den magsmärtan var borta och än idag vet ingen vad som orsakade den smärtan.

Tack vare att magsmärtan var borta kunde jag återgå till skolan, ridningen och leva mitt liv igen. Jag gick ut 9an med fina betyg som jag blev mer än nöjda över!

Jenny – www.narkeryttarna.blogg.se

Jag vill börja med att säga att detta inte är någon snyfthistoria i hopp om att folk ska tycka synd om mig, för JAG tycker inte synd om mig själv.

Jag har varit mobbad under hela min skolgång. Från 3:an till 5:an var jag fet, ful och äcklig. Från 5:an till 6:an var jag en slampa, hora, till och med lesbisk ett tag enligt ryktena som gick.
Ångesten över att gå till skolan som tryckte mot bröstet varje morgon jag vaknade gjorde att jag till slut började ta till mer drastiska metoder. Jag började skära mig själv och utvecklade ätstörningen bullemi.
Jag gömde mat i soporna hemma, kunde tex öppna en risifrutti och lämna framme förpackningen bara för att mamma skulle se att jag faktikst hade ätit mellanmål, medans jag i själva verket hade kastat innehållet i soporna. Efter varje måltid gick jag på toaletten och stoppade fingrarna i halsen. Tills en kväll då min mamma kom på mig. Hon låste upp dörren utifrån och gick in i samma veva som jag kastade upp det sista jag hade i magen. Jag tror aldrig jag skämts så mycket i hela mitt liv. Mamma tittade bara på mig med tårar i ögonen och orden hon sa kan jag fortfarande höra lika tydligt idag som då. ”Varför gör du såhär mot dig själv?”

Efter det blev det att gå till skolkuratorn för att prata om mina ”problem” jag berättade aldrig för någon hur jag egentligen mådde, jag skrev, för och till mig själv. Men nu skulle jag träffa kuratorn 3ggr i veckan för att prata om hur jag mådde. Tillslut uppdagades något så fruktansvärt och som jag helt ärligt inte tror hade kommit fram när det gjorde det om det inte varit för den kuratorn jag gick till. Hon puschade mig litegrann hela tiden, frågade varje gång om det inte var något mer jag ville berätta utöver mobbing och ätstörningar. Många gånger svarade jag ”nej” men kände innerst inne att det var något, men jag kunde inte komma på vad.

Det var i denna veva som drömmarna blev mer verkliga. Drömmarna som jag haft sedan slutet på 5:e klass början på 6:e men som jag tidigare inte berättat om för någon. Hur skulle jag kunna göra det? Jag visste ju knappt själv vad det handlade om. Det var som små minnesbilder, suddiga fragment som blev mer och mer tydliga ju fler besök jag gjorde hos skolkuratorn. I sjunde klass var jag säker, det var inte bara en dröm, det hade hänt på riktigt. När jag var 4år gammal blev jag sexuellt utnyttjad av min farmors sambo (inte min riktiga farfar utan hennes nya) Jag bröt ihop totalt. Jag ville bara lägga mig ned och dö och jag försökte vid några tillfällen, men tanken på min familj var vad som stoppade mig från att fullfölja. En polisanmälan gjordes men självklart var det för sent att göra något då, det var ju så många år sedan.

Jag skämdes så fruktansvärt. Klandrade mig själv i flera år. När det hände så gjorde jag ingenting, jag skrek inte, sa inget, var bara helt tyst. Idag vet jag bättre. Det var inte mitt fel, jag var 4år och han var en vuxen man. Men detta har följt mig hela livet och jag kan än ídag ha svårt att vara intim med min sambo sedan 5år tillbaka.

Vändningen för mig kom i alla fall när jag började rida en travhäst, ett varmblodssto vid namn ”Tell me hornline”. Det var som terapi för själen. Inga ord behövdes det var bara hon och jag, som ett. Det tog ett tag innan jag vann hennes förtroende men när det väl hände så har vi varit oskiljaktiga. Så en dag så ringer hennes ägare och säger att hon ska sälja äsen eftersom hon inte drar in några pengar på travet. Mitt hjärta går i tusen bitaroch tårarna börjar rinna. Hon säger att hon har en köpare i Lycksele men om jag vill ha henne får jag köpa henne för 2000kr. Jag trodde inte mina öron. 2000kr? Hon måste ha sakt fel, eller att jag hörde fel. Hon måste menat 20.000kr. Men nej, det var sant. 2000kr fick jag köpa henne för och jag tvekade inte en sekund, jag var redo att offra allt ”onödigt” bara för att ha råd att ha kvar den hästen! Jag köpte henne och har nu ägt henne i 4år. Skulle aldrig kunna skiljas ifrån henne, hon var en av dem som räddade livet på mig.

Trots allt det vidriga jag varit med om i mitt långa (korta) liv på 23år så har jag rest mig igen. Mycket tack vare mina föräldrar och deras stöd men också mycket tack vare den hästen. Jag önskar jag kunde säga att det finns ett facit som man kan fuska med, för att se hur saker och ting kommer bli i livet. Om det är värt att kämpa för, eller om man bara ska ge upp när det är som mörkast. Men jag tror på att kämpa, det är det som gör oss starkare. Att gång på gång resa sig upp, trots att allt känns hopplöst och mörkt i vissa skeden i livet. Försök hitta det som driver dig. Om det är att skriva själv, din familj, dina vänner, ett djur… Vad som helst! Och våga hoppas att det kommer bli bättre. Ge aldrig upp.

Idag lever jag för min egen familj. Jag har en underbar sambo sedan 5år tillbaka, vi är förlovade och har en fantastisk son på 1,5år och väntar nu vårt andra barn i oktober. Hade jag vetat att livet skulle se ut som det gör nu, när jag var i den mörkaste perioden i mitt liv tror jag att jag hade haft lättare att härda ut men sådant vet man aldrig i förväg, man kan bara hoppas att det vänder, till slut.

/attvaramamma.blogg.se

Hej!
Jag heter Emilia och är en tjej på snart 18 år. Jag är precis som alla andra, bara att jag har ADHD.
Jag är helt säker på att alla ni där ute som har en diagnos eller en sjukdom, eller bara känner en som har någon, är sjukt trött på alla jäkla fördomar som finns!
Efter alla tidningsartiklar, blogginlägg av okunniga bloggare, och påhopp på stan tröttnade jag. Därför vill jag nu nå ut till alla med hur det är att leva med en diagnos, i mitt fall ADHD.

Jag fick min diagnos sent, lite mindre än 2 år sen faktiskt.
Men när vi började prata om det på BUP var det många bitar som föll på plats.
Jag och min familj började förstå varför jag fått höra så mycket skit i yngre år.
Vi fick höra att jag var ouppfostrad, att jag var slarvig, jobbig. Alla dessa saker tog väldigt hårt på mig.

Jag kunde göra och säga saker som andra tyckte var konstigt, men jag tyckte det var helt normalt.
Jag tappade bort böcker, kläder, leksaker mm. Glömde alltid bort tiden, kom försent till nästan allt.
Under den tiden trodde ingen att det var något vidare ”fel” på mig utan de ansåg bara att jag var arrogant och att jag inte brydde mig för 5 öre.
Från ettan till femman blev jag mobbad, utstött som bara den. Jag skippade skolan, låtsades vara sjuk och gjorde allt för att slippa gå dit.

När jag sedan började sexan på en skola där man fick mycket eget ansvar kollapsade allt.
Åren gick och skolan gick bara sämre och sämre, och jag började gå på BUP.
Vi började prata om ADHD och bestämde oss för att göra en utredning, och den utredningen gav mig min diagnos.
Sedan jag fick diagnosen har jag fått höra många elaka saker.
Lärare har berättat för mig att jag inte alls kan ha ADHD, för det har inte tjejer. Lärare har berättat för mig hur jag fungerar, trots
att de egentligen inte har en aning.

Efter ett och ett halvt åt på IV kom jag äntligen in på Realgymnasiet – hästinriktning.
Jag fick många riktigt bra lärare. Det tog sin tid innan de förstod vad jag behövde för hjälp, men när det väl fastnade
gick det super.
Jag började i Oktober, låg LÅNGT efter men gick ut ettan utan ett enda IG.

Jag får ofta höra hur jobbig jag kan vara att umgås med, eller att jag är störd för att jag har ADHD.
Det är så många som uttrycker sig som egentligen inte vet vad ADHD är.
Jag vet att jag kommer få leva med detta resten av mitt liv, men jag ser faktiskt inga nackdelar med detta.
Tvärt om, jag ser fördelar!

Min ADHD gör mig envis, vill jag ha något gjort så ser jag till att det blir gjort!
Min ADHD ger mig energi till att klara av alla uppgifter jag har, den gör mig social.
Jag är kreativ och nyfiken, jag tar mig alltid ann uppgifter för att förbättra migsjälv (detta gav mig stipendium i skolan).
Vi med ADHD och andra diagnoser är PRECIS som alla andra – Unika!
Det var allt för mig

// Emilia

http://emiliamedadhd.devote.se/

Jag har alltid prioriterat att nå ut till dom rätta läsarna framför mest läsare. Något dom flesta toppbloggare har gemensamt är att största delen läsare är under 15. Varför?

Vilka är det som oftast läser bloggar? Ungdomar som går i skola eller personer närmare medelåldern?

Precis.  Självklart är det ungdomarna. Så för att ligga i topp måste bloggen tilltala yngre. Jag vet att min inte gör det, sätter jag skriver på och saker jag skriver om är ingenting dom flesta 12-åringar vill läsa om. Men det gör ingenting, för jag har tusen gånger hellre äldre läsare – med erfarenhet och åsikter. Det är mer givande för mig än 10.000 läsare om dagen och 500 kommentarer i stil med ”HEEEEEEJ SVARA PÅ DET HÄR JAG SKULLE DÖÖÖ DÅ!!!!!!! <3<3<3″

Hade en poll uppe igår och här är topp 3 ålder på er läsare i skrivande stund… (inlägget är tidsinställt, kan ha ändrats något)

1. 22-25 år
2. 18-21 år
3. 26-30 år

…Och fler läsare över 40 än under 13!

Det känns helt underbart. Jag får så gott som aldrig elaka eller anonyma kommentarer, och ni har otroligt vettiga tankar och det finns alltid någon som har svar på frågor jag har. Och det känns jäkligt coolt att så många, ur en grupp som inte är majoritet bland bloggläsare, har hittat hit. Och det är så skönt att jag kan dela med mig av alla sidor livet har, och få gensvar från vettiga människor som många har varit i liknande situationer.

Texten nedan är tagen från Tyras.se och hänvisar till DETTA inlägg. En till som känt igen sig i det jag skrivit.

Vill bara säga att ni är bäst, och jag är väldigt glad över att ha er som läsare!

Blev vindrickande med vänner igår, och vaknade inte alltför pigg idag haha. Gick in på bloggen och läste senaste dagars kommentarer och blev helt varm inombords. Ångrar inte en sekund att jag startade bloggen, jag har lärt mig så mycket av er och känner verkligen att jag växt som person! Ni är underbara.

”Du är Lamia och är den coolaste ovanför Sundsvall Häftigt med någon som vågar visa att livet inte är fläckfritt, trots allt ”

”Din blogg är bäst! Ramla in här igår via Tyras blogg och sträckläste i 4 h från ditt första inlägg och är nu på våren 2010. Du är otroligt inspirerande och roligt att läsa. Nog min favorit blogg nu, på delad med Tyra Kram!!!”

”Känns som att du beskrev mitt liv precis.. Jag är 16, blev sjukskriven från gymnasiet och hoppade därefter av. Jag är extremt kluven i hur jag ska göra med min framtid, men din inställning till livet trots svårigheter gör dig extremt inspirerande och gav mig lite hopp om att de kanske ordnar sig ändå.. Tack”

”Du är så häftig människa! Jag hoppas verkligen att du får chansen att följa dina drömmar ”

”du är verkligen en bra ryttare, du kommer bli stor om du verkligen VILL nog mycket. lycka till vännen, du är värd FRAMGÅNG ♥”

På senare tid är det många som undrat hur det ligger till egentligen, är det okej att komma fram och säga hej och prata lite om man ser mig? Och ja, självklart får ni det! Det är bara roligt och jag vill jättegärna träffa er!

Här är ännu en bild jag fått skickad, denna gången av Julia Horvath vars blogg ni hittar HÄR. Tusen tack! Tänkte göra en kategori för saker ni som läser skickat in och liknande, men det låter så dumt med ”idolbilder”, ”fanpics” eller liknande. Känns som att jag ställer mig över er läsare då. Så jag valde att döpa kategorin till ”Till och från Er!”. Låter det bra?